FÖRDJUPNING. Här ger vi en övergripande bild av den svenska våldsvänsterns historia; personerna, organisationerna och brotten de begått.
Innan vi går in på att skildra den svenska extremvänsterns våldsamma historia i Sverige måste vi klargöra vad det egentligen är vi talar om.
Det viktiga att förstå är att ”antifascismen” inte är en organisation. Antifascismen bör snarare beskrivas som en social miljö. Det är en subkultur inom vänstern där vissa mer extrema individer och grupper förenas genom viss samsyn gällande ideologi och arbetsmetoder. Därför är det svårt att dra en tvär gräns för vilka inom vänstern som egentligen är våldsbejakande antifascister och vilka som är mer ”fredliga vänsterextremister”.
Detta med att vara ljusskygga och svåra att ta på är en medveten strategi. Från de aktiva vänsterterroristernas sida är det en strategi att gömma sig i den bredare vänstern. Då man ägnar sig åt en kriminell verksamhet gömmer man sig både för polismyndigheten och meningsmotståndarna som man terroriserar. Därför heter det ofta att ”oskyldiga feminister” eller ”Amnesty-medlemmar” attackerats av högerextremister när det egentligen är AFA-aktivister som hamnat i bråk med sina antagonister. Man är bara medlem i AFA eller någon annan vänsterterrorgrupp när det passar.
Ett känt exempel på detta var när en större grupp antifascister i Malmö 2014 attackerade en liten grupp nationalister och vänsterextremisterna i efterhand fick media att gå deras ärenden genom att – helt i strid med vad som faktiskt hände – måla upp det som att ”nazister” attackerat feminister och att Showan Shattak, som blev svårt skadad i bråket, var ett oskyldigt offer för högerextremt våld. Den här strategin syns också på större motdemonstrationer där de maskerade och mörkklädda militanta vänsterextremisterna gömmer sig i massan av icke-våldsamma motdemonstranter och från sin skyddade position gör utfall och kastar saker mot polis och meningsmotståndare.
Från den bredare vänsterns perspektiv är det bra med dessa flytande gränser och denna ljusskygghet eftersom det innebär att de kan samverka med och dra nytta av den våldsamma antifascismen utan att själva hållas ansvariga för verksamheten. Delar av den bredare vänstern som inhyser de våldsamma antifascisterna hjälper dessa med att kartlägga deras gemensamma politiska fiender (i praktiken pekar de ut måltavlor åt vänsterterroristerna), lånar ut sina lokaler och annan utrustning till terroristerna och ger antingen öppet eller inofficiellt sitt moraliska och ideologiska stöd till terroristernas kriminella aktivism. Även ekonomiskt understödjer stora delar av vänstern sina terrorister genom insamlingar och donationer, ofta efter att vänsteraktivister blivit dömda för politiskt motiverad brottslighet. Således är stora delar av vänstern medskyldiga till all kriminalitet som AFA och andra kriminella vänsternätverk ägnar sig åt och goda krafter inom vänstern har en skyldighet att inte bara utåt sett utan även internt och i handling konsekvent ta avstånd från de kriminella delarna av vänstern och deras understödjare och sympatisörer.
Exakt hur den våldsbejakande antifascistiska miljön i Sverige ser ut kan skifta mellan olika orter och variera över tid. Det som kan sägas vara en rätt universell och allmängiltig regel är dock att AFA är synonymt med syndikalisterna i SAC och deras ungdomsförbund SUF. Syndikalisterna och AFA delar såväl ideologi (frihetlig socialism/syndikalism/anarkokommunism) som medlemmar. Mer sällsynt men också förekommande är att AFA delar medlemmar med Ung vänster (UV) och Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU). Det har också funnits kopplingar mellan våldsvänstern och fotbollshuliganism. Framför allt Hammarby, Gais och Malmö är kända för att genom åren ha haft en del röda supportrar i sina firmor.
En annan våldsbejakande miljö som stundtals överlappar mycket med den antifascistiska vänsterrörelsen är den militanta djurrättsrörelsen som terroriserar jägare och andra aktörer som anses behandla djur dåligt. Slutligen kan RFSL och ”HBTQ-rörelsen” tillsammans med diverse subkulturella miljöer för mer obskyra och väldigt avvikande sexuella fetischer nämnas som miljöer där man hittar våldsbejakande vänsterextremister, ofta av den mer psykiskt trasiga sorten.
AFA brukade säga att ”en fascist är alltid bara fascist, en antifascist är aldrig bara antifascist”. Innebörden i detta är – förutom att ”fascister”, enligt AFA, ska dehumaniseras för att legitimera våld mot dem – att antifascismen alltid är ett medel, det är inte målet i sig. Antifascismen är en del i vänsterns – och då framför allt syndikalisternas – extremt paranoida världsåskådning där fascismen är ett hot som står i vägen för vänsterprojektet att ena arbetare världen över i en global revolution mot den kapitalistiska världsordningen. De här delarna av vänstern skriver också under på den gamla klyschan om att ”fascismen är kapitalismens sista försvarslinje” och har därtill en extremt bred och godtycklig definition av vad fascismen är, vilket vi väldigt tydligt kommer att se när vi går igenom alla de vitt skilda grupper som drabbats av den svenska vänsterterrorismen.
I sammanhanget kan det här vara värt att notera att den tungt brottsbelastade AFA-ledaren Martin Fredriksson (känd för att ha sagt att ”våld är så jävla roligt”) själv rekryterades till den kapitalistiska svenska statens underrättelsetjänst. Fredriksson jobbade enligt egen utsago under lång tid åt Säpo och fick under denna tid kartlägga sina meningsmotståndare och leda AFA med myndigheternas tysta medgivande. Fredrikssons vapendragare Mathias Wåg har också vidareutvecklat sin AFA-aktivism till att å den liberala pressens vägnar kartlägga invandringskritiker och nationalister, varför många förmodligen frågar sig vilka det egentligen är som går ”maktens” ärenden. Det finns också bekräftade fall där polis och AFA delat underrättelseinformation. Den svenska polisen har därtill historiskt sett varit extremt dålig på att prioritera att utreda vänsterextrem brottslighet i allmänhet och då särskilt vad gäller att upprätthålla ordningen vid demonstrationer som vänsterextremisterna försöker förstöra.
Den enda gång då polisen verkligen tog krafttag mot den svenska extremvänstern i Mälardalen så lyckades man på kort tid sätta dit ett stort antal vänsterterrorister, vilket ledde till att Revolutionära fronten (RF) sedermera gick under. Så om bara viljan hade funnits från myndigheternas sida hade det varit en smal sak att sätta stopp för den svenska vänsterextremismen, men det finns inget starkt medialt eller politiskt tryck för detta då journalistkåren och politikerklassen i tysthet ändå är rätt nöjda med att deras politiska fiender utsätts för vänsterterrorism.
Därför måste de som utsätts för vänsterns terror i stor utsträckning själva se över sin säkerhet och ett led i detta, som vi på Avmaskerat vill hjälpa till med, är att förse allmänheten med information om vilka vänsterterroristerna i Sverige är. Som vi konstaterat trivs dessa människor bäst i skuggorna, dels på grund av deras kriminella verksamhet men också på grund av att de oftast är väldigt trasiga och ljusskygga människor, varför det ofta räcker att en vänsterterrorists identitet blivit allmänt känd för att denne skall lägga ner sin aktivism. Terroristernas kopplingar till den bredare vänstern är också strategiskt gynnsam på så sätt att när någon avslöjats som varandes en vänsterterrorist kan denne enkelt lägga ner sin terroristiska aktivism och lite diskret, via sina vänsterkontakter, glida vidare till något jobb inom svensk mainstreammedia. Många har gått den vägen (ofta med Robert Aschbergs hjälp) och vänstern har en pragmatisk inställning till antifascismen där aktivisterna inte förväntas vara brottsaktiva livet ut, utan det ses som naturligt att man lägger vänsterterrorismen bakom sig när man blivit ”röjd” – man har gjort sin plikt som vänsterextremist och får gå vidare med sitt liv. För att göra det mindre attraktivt att bli vänsterterrorist är det därför viktigt att det svenska samhället blir bättre på att inte glömma bort och inte förlåta dessa terrorister för deras handlingar som de väldigt sällan ångrar.
Med detta sagt om vad den svenska antifascistiska miljön är och hur den fungerar, tänkte vi nu ge en kortfattad överblick av rörelsens historia i Sverige och vad dessa vänsterextrema individer, grupper och nätverk har gjort sig skyldiga till genom åren.
Antifascismens historia i Sverige
Historiskt har vänstern i Sverige en lång historia av att använda våld som politisk metod. Vi har t.ex. bombattentatet mot Amalthea som 1908 utfördes av socialisten Anton Nilson. Nilson välkomnades senare i sitt liv in i Socialdemokraterna trots att dådet han med hjälp av två andra vänsteraktivister utförde kostade en människa livet och skadade 23 andra.
Efter att Socialdemokraterna gick från att vara ett förtryckt oppositionsparti (under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal) till att bli det hegemoniska partiet i Sverige var landet länge relativt förskonat från vänsterterrorism. Inte mycket hände i Sverige under efterkrigstiden medan länder som Tyskland och Italien hade mer problem med vänsterterrorism i form av RAF/Baader-Meinhof-ligan och Röda brigaderna.
Det var sedan den tyska Röda armé-fraktionen (RAF) som i modern tid på allvar förde vänsterterrorismen till Sverige i och med den beväpnade Ambassadockupationen 1975, där fyra människor miste livet. Därefter planerade svenska vänsterextremister, ledda av tysken Norbert Kröcher, att 1977 kidnappa dåvarande biträdande arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon (S) som hämnd för att de tyska terroristerna hade utvisats till Tyskland. En av dessa var Pia Laskar som än idag vägrar att ta avstånd från vänsterextremism, samtidigt som hon 2017 var lektor vid Linköpings universitet (vid enheten för genus med särskild inriktning mot kritiska sexualitetsstudier) och idag arbetar hon på Stockholms universitet (Institutionen för etnologi religionshistoria och genusvetenskap). Laskar har förövrigt samarbetat med Brandredaktionen som består av AFA-ledare som Mathias Wåg och och Anna Lundin. (Tidningen Brand har förutom banden till AFA ett tätt samarbete med SAC-tidningen Arbetaren, en tidning som Jonas Linde och andra kriminella vänsterextremister arbetat för.) Så sent som 2015 skrev Laskar förord och efterskrift till en bok (en nyutgåva av Emma Goldmans självbiografi ”Anarkistiska minnen”) som designades av den brottsdömde Ayman Osman från Researchgruppen.
Men det är först i slutet av 1980- och början av 1990-talet som den moderna antifascismen börjar ta form i Sverige. Till stor del motiverat av vänsterextrem ideologi och revolutionsromantik, men kanske också i viss mån som reaktion på skinnskallefenomenet som dök upp i samhället vid samma tid.
Vänsterextremisterna fokuserade under dessa tidiga år på något som blivit kännetecknande för deras rörelse, nämligen att genom våld, hot och terror försöka hindra sina meningsmotståndare från att hålla offentliga sammankomster. Det var framför allt Karl XII-firanden i Lund och Stockholm som vänsterextremisterna försökte stoppa och sabotera.
De svenska vänsterextremisterna började under den här tiden kalla sig ”autonoma” för att markera visst avstånd till den mer etablerade vänstern och för att beskriva sitt sätt att organisera sig på. Begreppet är importerat från Italien där militanta marxister myntade det och under 1960-talet började utveckla de autonoma kampmetoderna som innefattar våld, civil olydnad och annan kriminalitet.
Svenska Antifascistisk aktion grundas formellt 1993 men redan 1991 hade namnet förekommit som frontorganisation för en motdemonstration vänsterextremisterna organiserade. AFA har ideologiskt beskrivit sig som ”frihetligt socialistisk” och enas kring en löst definierad anarkistisk och autonom ideologi. I övrigt är det samsynen på arbetsmetoder, alltså att man ska åsiktsregistrera, förfölja och terrorisera oliktänkande, som är det gemensamma fundament som organisationen bygger på.
I linje med sin ideologi är AFA, som tidigare nämnt, väldigt löst och flytande i sin organisering. Dubbelorganisering i framför allt SAC och SUF är vanligt förekommande och den antifascistiska kampen ses som en begränsad del av den större vänsterextrema kampen för att krossa kapitalism, sexism och allt annat som vänsterextremisterna är emot. AFA är formellt sett organiserade som ett ”demokratiskt nätverk” med några få löst organiserade lokalavdelningar som åsiktsregistrerar och trakasserar människor i sitt område och då och då genomför större gemensamma aktioner på riksnivå, som att arrangera motdemonstrationer. Den frihetliga, toleranta och subversiva andan bakom AFA gör att gruppen lockar till sig många psykiskt sjuka individer med konstiga fetischer, drogmissbruk, oförmåga att sköta ett jobb och så vidare.
Tre omaskerade personer med arketypiskt antifascistiskt utseende:
2002, samma år som de uppmärksammade vänsterkravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg, lanserades Revolutionära fronten. RF är tillsammans med AFA den enda renodlat antifascistiska och aktivt terroristiska vänstergruppen av betydelse som existerat i Sverige. (Vid sidan av och i samarbete med AFA och RF har det givetvis också funnits grupper som Researchgruppen, Expo och liknande som formellt sett inte sysslat med fysisk terrorism utan endast understött vänsterterroristerna genom att ägna sig åt åsiktsregistrering och smutskastning av sina politiska fiender.)
På många sätt var RF en kopia av AFA, den största skillnaden var att det var en annan klick vänsteraktivister som drev RF. Det som annars skilde organisationerna åt var att RF hade en lite mer enhetlig ideologi och hierarkisk organisation. RF hade därför inte samma behov av dubbelorganisering eftersom deras medlemmar kunde driva vissa andra vänsterfrågor än antifascism via RF. Över tid blev RF mer framgångsrika och mer våldsamma vänsterterrorister än AFA, men de båda grupperna samarbetade ofta när de skulle attackera meningsmotståndare eller arrangera motdemonstrationer. Detta trots att det särskilt inom RF fanns ett rätt utbrett förakt mot AFA och deras aktivister. Rent allmänt verkar RF ha haft en jargong där man såg sig själva som bättre och mer seriösa vänsteraktivister än resten av vänstern. Förutom att de var mer våldsamma så utmärktes RF också av att de hade många arbetslösa aktivister som gick på bidrag och i princip bara levde för sin ”kamp”.
Att RF var mer våldsamma och öppna med sin terrorism ledde slutligen till deras undergång. Efter att i många år publicerat filmer som visade hur deras aktivister misshandlade meningsmotståndare, attackerade möten och vandaliserade bostäder de brutit sig in i genomförde polisen en större insats mot RF inför valet 2014. Insatsen kallades Operation Eskil och ledde till att en stor del av RF:s mer drivande aktivister kunde kopplas till många olika brott och därmed dömas till fängelsestraff. Trots att många av straffen var förhållandevis korta blev detta dödsstöten för RF då deras identiteter blivit röjda och de inte orkade fortsätta sin kamp. Efter att rättsprocesserna klarats av och många avtjänat eller påbörjat sina straff meddelade RF att organisationen lades ner 2015.
(Mot slutet av sin existens protesterade RF också mot asylindustrin och det verkar som att många av rörelsens anhängare över tid blev desillusionerade av den politiskt korrekta vänsterrörelsen. Flera anhängare och medlemmar i RF har efter gruppens upplösning engagerat sig i Örebropartiet som över tid utvecklats till ett invandringskritiskt och populistiskt parti. Örebropartiet bildades 2014 efter att partiets ledare uteslutits ur Vänsterpartiet just på grund av att han då vägrade ta avstånd från Revolutionära fronten och partiet såg mycket ut som en frontorganisation för vänsterextremister men har därefter utvecklats i en annan riktning.)
När RF dog ut konsoliderades den svenska antifascistiska rörelsen inom AFA. Länge var AFA-nätverket inte mycket mer än en hemsida som hängde ut och förtalade ”fascister”, men steg för steg har AFA försökt återuppbygga den våldskapacitet och terrorförmåga som RF tidigare hade. Detta har inte lyckats alltför väl och förmodligen anser vänsterextremisterna numera att det är lättare och mer effektivt att attackera sina meningsmotståndare genom svart propaganda på nätet samt genom att ägna sig åt andra trakasserier som att kontakta sina fienders arbetsgivare och försöka få dem att sparka arbetarna som inte har rätt ”värdegrund”. AFA har i modern tid haft sitt starkaste fäste i Skåne (framför allt i Malmö och Lund) och försöker periodvis återuppbygga sin rörelse i Stockholm och Göteborg. Men utanför Skåne har man länge haft problem att skapa kontinuitet i något annat än åsiktsregistrering och de illegala uthängningar av personuppgifter som de sysslar med på sin hemsida.
Efter RF:s fall har antifascisterna i Sverige ändrat sina arbetsmetoder och AFA lägger numera ytterst sällan ut filmer eller bilder som dokumenterar brotten de utsätter sina meningsmotståndare för. AFA:s modus operandi är dock att identifiera en person vars åsikter de ogillar och sedan affischera antingen i personens bostadsområde eller utanför dennes arbetsplats. Om AFA-aktivisterna lyckas uppbåda lite extra ”mod” kanske de klottrar ”nazzesvin” och liknande budskap på ”fascistens” husfasad, eller krossar en ruta på personens bil när denne ligger och sover. I en del extrema undantagsfall lägger de sig i bakhåll och överfaller personer när de är på väg till jobbet eller liknande. Dessa aktioner kombineras med uthängningsartiklar på AFA:s hemsida, men oftast publiceras dessa uthängningar utan någon fysisk aktion då AFA saknar kapacitet till sådant i nästan hela landet.
Istället för hot om våld ägnar sig AFA idag mycket mer åt utpressning genom hot om social repression. AFA fokuserar som sagt var mycket på att försöka övertala arbetsgivare att avskeda de personer som AFA anser har fel politiska åsikter. Antingen görs detta med hänvisning till företagets värdegrund, som den utpekade anses bryta emot, eller genom att AFA hotar företaget med vandalism eller dålig PR om de inte gör sig av med den utpekade personen. Detta använder AFA sedan för att utpressa sina meningsmotståndare till att kontakta AFA för att få trakasserierna att upphöra och sina uppgifter bortplockade från hemsidan. AFA tar dock aldrig bort någon uthängd persons uppgifter förrän denne förrått sina forna kamrater genom att ge AFA all information han eller hon har om andra personer som AFA har för avsikt att trakassera. Här arbetar AFA precis som vilken annan underrättelsetjänst som helst och leder in människor först i ett litet förräderi och sedan hotar man att avslöja det lilla förräderiet för att utpressa offret till större förräderier. Efter att någon valt att lämna politiken och i desperation vädjat till AFA om att få sina uppgifter bortplockade från deras hemsida och kanske gått AFA till mötes genom att berätta lite om sitt eget tidigare politiska engagemang kommer det långa frågeformulär som kräver information om andra människor för att AFA ska acceptera avhoppet. Det är således bäst att aldrig ge någon information till AFA om man utsatts för deras trakasserier, då de alltid kommer kräva mer och mer information i syfte att kunna utpressa andra människor.
En annan förändring i vänsterextremisternas taktik skedde 2010 efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Innan riksdagsinträdet attackerade vänsterextremisterna regelbundet SD-möten och SD-representanter. Den sista mer brutala attacken var förmodligen misshandeln av Martin Kinnunen 2009. Han jagades då av en vänsterpöbel med maskerade män och kvinnor som slog honom med glasflaskor och sparkade på honom när han låg ner samt även misshandlade hans partner samtidigt som de ropade ”döda högerjäveln”. Men efter SD:s riksdagsinträde, som gav partitopparna Säpo-skydd, har vänsterextremisterna i Sverige kommit fram till att det kostar mer än vad det smakar att fortsätta med attacker mot ledande SD-företrädare.
Vänsterextremisterna har också alltmer börjat prioritera så kallad ”lawfare” där man utöver åsiktsregistreringen och terrorismen ägnar sig åt att anmäla sina meningsmotståndare. Ofta är det hets mot folkgrupp man polisanmäler nationalister och invandringskritiker för, men det är också vanligt förekommande med falska soc-anmälningar där man ljuger om att meningsmotståndare behandlar sina barn illa i syfte att skapa problem för dessa och stjäla tid och energi från dem. Grupper som Expo och Juridikfronten, som mer kan beskrivas som liberala antifascister, ägnar sig också åt lobbyism mot lagstiftare och påverkansoperationer mot myndigheter som polis och åklagare i syfte att få till nya lagar – eller nya tolkningar av befintlig lag – som ska skapa mer problem för deras politiska fiender.
Researchgruppen som växte fram ur AFA Dokumentation har av Mathias Wåg själv skämtsamt beskrivits som ”Sveriges Stasi”. 2010 bildade Researchgruppen tillsammans med personer kopplade till Expo bolaget Piscatus AB. Piscatus hade som affärsidé att sälja vänsterextremisternas erfarenhet av att kartlägga meningsmotståndare som en mer allmän tjänst till företag och medier. Efter diverse förändringar i bolagsstruktur utmynnade denna verksamhet 2019 i Siren, en tjänst där kunderna bland annat kan bevaka privatpersoner eller specifika söktermer och informeras när dessa figurerar i nya offentliga handlingar hos svenska myndigheter. I Styrelsen sitter Robert Aschberg och Mikael Ekman från Expo samt Martin Fredriksson från AFA/Researchgruppen.
Att säga att extremvänstern framgångsrikt infiltrerat vissa delar av svensk media, universitetsväsende och myndigheter är inte en överdrift. Expressen-journalisten Niklas Svensson hindrades t.ex. från att granska den svenska extremvänstern efter Göteborgskravallerna 2001. I en intervju med Axess TV 2009 berättade Svensson att:
Det fanns personer som sympatiserade med till exempel AFA på vår redaktion. Vi upptäckte när vi sökte igenom artikelarkiv att man mer eller mindre vid olika tillfällen hade hyllat grupperingar som AFA på Expressens kultursida. Vi hittade också andra kopplingar. Vi såg frilansskribenter som arbetade för Expressen som hade deltagit själva vid aktioner där människor hade dömts.
Vi hittade människor på Expressens redaktion som hade varit med vid aktioner som AFA hade tagit på sig.
Detta är inte heller unikt för Expressen, utan samma sak kan sägas om Aftonbladet som har vänsterextrema medarbetare som Martin Aagård.
Brottsligheten
Som redan framgått består en stor del av den antifascistiska verksamheten i Sverige av kriminella handlingar:
- Åsiktsregistrering och brott mot GDPR.
- Förtal, falsk angivelse och bedrägeri.
- Trakasserier, hot och utpressning.
- Våldsamt upplopp, störande av allmän ordning, våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman.
- Vapenbrott.
- Misshandel.
- Hemfridsbrott.
- Mordbrand.
- Olovlig affischering, vandalism och klotter.
Trots detta döms aldrig vänsterterroristerna för det brott de alla helt uppenbart begår:
5 § Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.
Brottsbalken (BrB) 18:5
En fullständig redogörelse för all kriminalitet personerna och grupperna i den vänsterextrema miljön gjort sig skyldig till är omöjlig att göra, men vi tänker avsluta artikeln med några talande exempel och det finns lite statistik som kan vara värd att nämna här.
Brottsförebyggande rådet släppte 2009 en rapport som visade att mellan 1999 och 2009 hade personer i ”den autonoma miljön” varit skäligen misstänkta för 1207 politiskt motiverade brott. Uppdelat i olika brottskategorier såg statistiken ut så här:
- Våldsbrott 162 fall (varav misshandel 152 fall)
- Brott mot frihet och frid, 147 fall (varav olaga hot och tvång 20 fall och olaga intrång och hemfridsbrott 90 fall och ofredande 37 fall)
- Ärekränkningsbrott 7 fall
- Tillgreppsbrott 67 fall
- Skadegörelsebrott 169 fall
- Allmänfarliga brott 52 fall (varav mordbrand 25 fall)
- Brott mot allmän ordning 391 fall (varav våldsamt upplopp 253 fall)
- Brott mot allmän verksamhet 97 fall (varav våld mot tjänsteman 46 fall och våldsamt motstånd 41 fall)
- Andra ordningsstörande brott 87 fall
- Övriga 36 fall
Viktigt att notera här är att rapportförfattarna avgränsat sig till kända fall med politiska motiv. Många vänsterextrema brott blir aldrig kända eftersom offren inte polisanmäler eller för att ingen vänsterextremist kan kopplas till brottet. Vidare begår många vänsterextremister brott som saknar uttalat politiskt motiv. Narkotikabrott, klottrande och liknande anti-social brottslighet är vanligt förekommande. Även snatteri är så vanligt förekommande att man nästan kan misstänka att det är politiskt motiverat av någon sorts vänsteruppfattning om att man kan protestera mot och underminera kapitalismen och den privata äganderätten genom att på individnivå stjäla saker.
Som Linus Soinjoki Wallin i RF skrev till sina kamrater är det också vanligt att allmänt våldsamma och socialt dysfunktionella människor söker sig till vänsterextremismen för att tillfredsställa sitt behov av att få känna hat och utöva våld. Sådana människor begår såklart ofta opolitiska våldsdåd och det har ju till och med hänt att vänsterextremister i sin våldsiver i grupp attackerat oskyldiga människor.
Det är ett väldigt brett spektrum av individer och organisationer som drabbats av den svenska vänsterterrorismen:
- Ja till EU-rörelsen.
- Porrbutiker, McDonalds och andra företag.
- Moderater och andra borgerliga politiker.
- Sverigedemokrater och andra invandringskritiker.
- Nationalister ”till höger” om SD.
- Myndigheter som Migrationsverket.
Mer uppmärksammade brott
- EU-toppmötet i Göteborg 2001:
53 polismän och 90 demonstranter skadades under upploppen som pågick under flera dagar i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Kravallerna organiserades av vänsterextremister som vallfärdade till Göteborg och flera av de som i efterhand dömdes för delaktighet i upploppen har sedermera fortsatt med sin vänsterextrema aktivism. Jonathan Pye var en av de som dömdes där och han har på senare år stått som ägare till AFA:s hemsida.
- 6 juni-attacken i Göteborg 2008:
En stor grupp maskerade och beväpnade vänsterextremister från AFA och RF överfaller i Göteborg sina meningsmotståndare som skulle resa iväg på ett nationaldagsfirande. I en brutal film som RF publicerade ser man hur en man som antingen inte flydde eller inte hann undan i tid utsätts för en grov och utdragen misshandel där vänsterextremisterna slår honom med tillhyggen och sparkar på honom trots att han ligger försvarslös på marken. Ingen av vänsterextremisterna verkar oroa sig för att mannen riskerar att dö och i efterhand skryter de över misshandeln genom att lägga upp den här filmen.
- Vänsterattacken på Möllan 2014:
Strax efter midnatt söndagen den 9 mars 2014 uppstod ett slagsmål i närheten av det vänsterextrema fästet vid Möllevångstorget. Etablerade medier var snabba med att basunera ut att ”nazister” attackerat ”feminister”. Showan Shattak framställdes som en älskvärd fotbollssupporter som brann för alla människors lika värde och en martyr då han ådrog sig livshotande skador under slagsmålet. I efterhand avslöjade alternativmedier att Shattak var provmedlem i vänsterterrorgruppen RF och efter mycket om och men kunde rättsväsendet så småningom konstatera att det hade varit en numerärt överlägsen pöbel med maskerade och beväpnade vänsterextremister som attackerat en liten grupp nationalister. Trots detta dömdes inga av vänsterextremisterna för brott. Istället fick en av nationalisterna som försvarade sig tre års fängelse då hovrätten ansåg att han använt onödigt mycket våld när han försvarade sig mot de vänsterextrema angriparna.